Författare skrivpedagog dramaturg

Fotograf: Annelie Nygårds

Närmare trettio års yrkeserfarenhet

1997 anställdes jag på manusavdelning på tv-serien Rederiet vid Sveriges Television. Sedan dess har jag arbetat med skrivande och berättande på heltid. I botten är jag alltså tv-manusförfattare, men har under åren skrivit inte bara dramatik utan också skönlitterär prosa – båda genrerna på uppdrag såväl som på spekulation. Med tiden blev jag också pedagog och har undervisat, guidat och handlett över 500 människor. Förutom att erbjuda individuell handledning till författare och dramatiker samt hålla skrivarkurser i egen regi har jag jobbat som manusredaktör på tv-projekt, undervisat och handlett på flera lärosäten samt coachat skolelever. Mellan 2010 och 2024 kallade jag min verksamhet Kreakalma, men bytte 2025 namn till lollyelisabethcroneborg.

Struktur och intuition

Det mesta jag kan om dramaturgi, strukturarbete och litterära berättartekniker har jag lärt mig genom att skriva och arbeta. (Mina universitetsstudier som ung var visserligen bland andra i svenska och engelska, men de handlade bara till del om kreativt skrivande.) Utöver det har jag gått flera kurser i ämnet och under senare år studerat skrivande och berättande på högskolenivå. Att undervisa har också lärt mig mycket (if you want to learn – teach) och jag har även lagt många, många timmar på egenstudier.

2009 gick jag den första av vad som skulle komma att bli tre yogalärarutbildningar. Under det året fick jag en ny, oväntad och mycket välkommen tillgång till min lekfullhet och kreativitet. Det gav mig idén att skapa en skrivarkurs med yoga som inslag, och på den vägen är det. Konstnärlig lek, yoga och meditation – och all övrig energi och tid jag lagt på personlig och andlig utveckling – har hjälpt mig förstå vikten av att i skrivandet och skapandet använda kropp, introspektion och intuition som konstnärligt bränsle.

I kombination med handfast kunskap i skrivhantverkets olika delar och i dramaturgi har alltså det utforskande och introspektiva skapat min väg – som författare, som skrivpedagog och som dramaturg.

Erfarenhet projekt (i urval), i rollerna manusförfattare, manusredaktör, dramaturg (manuscoach), storyliner, lektör:

Utöver att jag har konsulterat och guidat ett flertal manusförfattare utan producent har jag arbetat med följande projekt , produktionsbolag och kanaler:

• Rederiet, tv-serie, 1997–2001. Sveriges Television Drama (Svt)

• Sjätte dagen, tv-serie, 2000. Svt

• Lektör och dramaturg, tv-serier, 2000–2005. Svt

• Skeppsholmen, tv-serie, 2001–2002. Svt

• Jovanna, tv-serie, 2003, ej inspelad, originalidé. Svt

• Headhunters, tv-serie, 2002–2004. Svengcom Productions, Channel 4, Finland

• Kollo, tv-serie, 2004, ej inspelad, originalidé. Svt

• Kvarteret Skatan, tv-serie, 2005–2006. Svt

• Min systers bröllop, långfilmsmanus, 2006, originalidé i samarbete m Anna Siegård. Svenska filminstitutet

• Objudna gäster, teaterpjäs, 2006–2007, dramatiker Ylva Eggehorn. Stadra Sommarscen

• Pauline i Stallet, radioföljetång, 2008. Sveriges Radio

• Manusutvecklare, tv-serie, 2009. Zingo film AB

• Blodsband, långfilmsmanus, 2010–2012, ej inspelat, originalidé. Film Pool Nord

• Blod är tjockare än vatten, tv-serie, 2013. Nice Drama & Svt.

• Kärlekspalatset, tv-serie, 2013, ej inspelad, originalidé i samarbete m Anna Siegård. Svt

• Resenärerna, kortfilm, 2013. Teater Blanca & FUB

• Måsen, långfilm, 2014–2015. Teater Blanca & FUB

• Arracz och den försvunna flickan, barnbok, 2021. Svenska Brukshundklubben

• Ingen människa föds till fascist, dokumentärkortfilm, 2022. Maria Bolme produktion & Fryshuset

Erfarenhet undervisning, i rollerna manuslärare och manushandledare:

Jag har hållit kurser i egen regi och anlitats vid följande lärosäten och organisationer:

• MISA, 2006–2008, manushandledare

• Stockholms Filmskola, 2008–2009, huvudlärare i manus, manushandledare

• Stockholms stad, grund- och gymnasieskola, 2000–2015, manuslärare, föreläsare och workshopledare, ca 30 uppdrag om allt från en dag upp till fem månader för uppåt 10 skolor, både elever och lärare.

• Skrivarkurser och workshops i egen regi, ca 30 stycken, 2010–2023

• Biskops Arnö Nordens Folkhögskola, 2012–2016, manushandledare, föreläsare

• Biskops Arnö Nordens Folkhögskola, 2016–2017, kursansvarig/huvudlärare & manushandledare

• Högskolan Dalarna, 2012–2023, manushandledare, föreläsare, examinator

• Riksrevisionsverket, 2022, manuslärare

Utbildning

Högskola & folkhögskola

1990-tal: 180 högskolepoäng (nya poängräkningen) i svenska språket, pedagogik, socialantropologi samt engelska med inriktning litteratur, Stockholms universitet

2023: Att dramatisera litterära verk, 15 p, Stockholms konstnärliga högskola

2023/2024: Bokprocessen (projektår, skrivutbildning), heltid, Österlens Folkhögskola

2023/2024: Kreativt skrivande I, 30 p, Linnéuniversitetet

2024/2025: Kreativt skrivande II, 30 p, Linnéuniversitetet

Kurser i dramaturgi och skrivande

1998: Michael Hauge, regi Sveriges television

1999: John Alexander, regi Sveriges television

2008: Robert McKee, regi Svenska Filminstitutet

2011: Linda Aronson, regi Filmpool Nord

2013: Linda Seger, regi Örebro manuskonvent

2015: Thea Mikkelsen, regi Danske Filmskole, Köpenhamn

2017: Erik Grundström, Skrivarakademin, Folkuniversitetet

Yogalärarutbildningar

Trefaldigt utbildad yogalärare: 2009 Livshälsa, Stockholm. 2012 Ishta yoga, Stockholm. 2014 Arkaya yoga, Indien.

En förflugen tanke …

Själen sitter inte i ögonen den sitter i händerna, sa en gång en kvinna som heter Susanna till mig. Det tänker jag ofta på när jag skriver. Särskilt när jag håller i en penna. Att skriva för hand för dessutom med sig att ögonen inte behöver hoppa mellan tangentbord och skärm utan ostört kan följa handens, själens, rörelse över papperet. Det kanske håller själen mer intakt? Vem vet. Det jag vet är att det gör skrivandet taktilt. Och oroväckande.

En annan, parallell, sanning är att jag ofta blir trött i handleden när jag sitter där med en stiftpenna mellan tumme och långfinger. Och är det i handen, i själen, som fantasin sitter? Handlar inte orden och berättelserna om det jag upplevt? Om betongen vid Londonviadukten i Stockholm. Om smaken av lakrits som exploderar i munnen. Vännen som dog och barnet som föddes. Kruståteln – det röda, svajande gräset – i de sörmländska skogarna. Det överjävliga tandläkarbesöket när jag utöver smärta fick en lagning jag inte behövde med saltad faktura som följd. Den stulna 90-tals-kyssen i mörkret bakom ett båthus. Tågresan genom ett glidande, sandgult Spanien tyngt av min sorg. Skrattet i dansen över ett linoleumgolv.

Eller kommer meningarna ur mina tankar? Det surrande, virvlande, jagande sinnet. Är det fantasins boning? Jovisst tänker jag ut många saker också. Ofta genom rörelse – låter sinnet springa (fritt eller mot ett mål) medan resten av kroppen promenerar – men också strukturerat med penna, papper och post-it-lappar. Oavsett tillvägagångssätt blir resultatet dåligt när sinnet är trångt och småsint. Bra när sinnet gett plats för rymd.

Rymd och rörelse.

Så, fantasin levererar ofta berättelser och händelser jag aldrig tidigare sett, ännu mindre tänkt ut. Världar uppstår som jag ännu inte besökt. Människor jag har kvar att lära känna dyker upp. Ordkombinationer jag inte visste fanns smyger sig in i textväven. (Allt detta: En sådan jävla ynnest.) Men, bakom husgaveln, liknelsen och den svarta rocken sitter ändå jag själv gömd och tror att jag inte syns. Tänker ut förresten; med rörelsen följer att tankarna kommer snarare än produceras. Ja, det hörs ju på det senare ordet att det inte är rätt väg att gå. Jag är ingen fabrik.

Nåväl. Tillbaka till själva görandet (inte att förväxla med att producera). Till skrivandet. Till sittfläsket och timmarna vid skrivbordet. Ju mer jag är i själva handrörelsen desto mer utforskande blir skrivandet. Då när jag söker mig fram, trevande, för att se vart orden tar mig. När pennan får vandra för att upptäcka vilken väg meningarna vill slå in på. När stycken och sekvenser växer fram i egen takt. Det händer också att jag skriver i rasande fart utan att riktigt veta vad som sker. Om det var en utrensning för att göra plats för det själen egentligen vill berätta, eller om det var en gåva värd att spara som kom forsande – det vet jag först efteråt.

Det kommer också dagar då huvudet styr. (Om detta visste även Susanna.) Ibland med flit, inte sällan okontrollerat (som sagt). Då – i stunderna när ingenting (eller ännu värre – skräp), kommer ur handen – då är det en god idé att gå tillbaka till den där betongen vid Londonviadukten, eller tåget i det sandgula Spanien. Att alltså skissa på en konkret karta eller ritning för berättelsen. Lägga en grund, skapa en riktning samt rensa bort. (Inte minst det senare och varför är det så svårt?). Använda skallen med flit alltså. Men aldrig så mycket att platsen för det okända inte finns med på ritningen. (På vilken våning lägger man den platsen, kan man undra.)

Alltid skapa utrymme för överraskningen.

Som om det gick att göra något annat. Alla som skriver vittnar om stunderna (ett stadigt skrivbord till trots) då det okända oväntat slår ut sin vingar och uppgiften man har som författare är att flyga med. Och att flaxa lite extra med händerna.

Förflugen förresten? Vad betyder det ens? Inte något vidare genomtänkt (står det att läsa i Svenska Akademins ordlista (SAOL), fast bättre formulerat). Sant. Men, SAOL berättar också att ordet kommer från tyskans verfliegen som betyder flyga vilse. Att gå vilse menar vissa är en dålig idé. Andra inte.